I Sverige gillar vi ansvar, ordning och reda och fredagsmys. Vi gillar att skänka pengar till utsatta barn när vi tittar på välgörenhetsgalor på tv och att samla ihop kläder att skicka till Estland eller till det lokala asylboendet. Det känns gott, man blir lite varm i kroppen och mjuk i själen.
Vi gillar att Sverige är ett land som tar ansvar, ansvar för asylrätten och ansvar för de människor som lyckas ta sig till Europa och Sverige.
Sverige har politiker som vill ha ordning och reda, kontroll på finanserna och stabilitet i mottagandet. Sverige tar ansvar, Sverige samlar vuxenpoäng. När tunnbomber faller över Damaskus, när afghanska barn rekryteras av iranska staten för att kriga mot IS, när unga pojkar i Eritrea tvångskommenderas till militärtjänst, så tar Sverige sitt ansvar för dem som lyckas ta sig hit.
När Europa svämmar över av människor på flykt och svenska medborgare och kommuner känner oro över den stundande samhällskollapsen, uppdiktad och regisserad av Sverigedemokraterna, så tar regeringen och oppositionen ansvar, man för en dialog, man jämkar och man kommer överens, man håller SD utanför. Bra för alla… eller?
Det Sveriges ledande politiker sysslar med just nu är signalpolitik och signalen vi sänder ut har samma budskap som Sverigedemokraternas uppmärksammade och hårt kritiserade kampanj för ett par veckor sedan. ”Flyktingar, kom inte till Sverige! Här är inte bättre än någon annanstans.”
Den migrationspolitiska överenskommelsen kommer att drabba både enskilda människor men också det svenska samhället, för i samma stund som vi säger "kom in, men känn er inte välkomna" så riskerar vi att minska människors önskan och sträva om att leva i och bidra till det samhälle som de bor i.
Skulle jag ha fått bara ett tillfälligt uppehållstillstånd när jag kom för två år sedan skulle jag ha blivit ännu mer orolig och känt mig totalt utlämnad. Jag tror att jag skulle ha demonstrerat.
Sverige kommer på sikt att behöva många nya medborgare och om vi gemensamt välkomnar dem som flyr eller som väljer att komma hit skapar vi goda förutsättningar för att de ska kunna bidra till vår gemensamma välfärd.
Jag är tacksam över att mina folkvalda politiker väljer att gå utanför sin bekvämlighetszon och föra en diskussion över partigränserna, men jag önskar att resultatet hade sett annorlunda ut. Jag önskar att man såg varje enskild individ som en tillgång och inte som en del av en stor massa, en flyktingvåg.
De säger att Sverige behöver andrum – men vad menar de med andrum? Barnen som kommer är på flykt och har rätt att söka asyl enligt internationella konventioner.
Om jag hade fått förtroende att sitta med i dessa förhandlingar så hade mitt fokus legat på frågor som hjälper människor att säkert ta sig till ett samhälle med fred och demokrati genom att införa säkra och lagliga vägar, det vill säga att införa humanitära visum samt att avskaffa transportörsansvaret. Men också att de människor som kommer hit ska få så bra förutsättningar som möjligt att känna trygga och så snart som möjligt få chansen att bidra till samhället på olika sätt.
Jag älskar Sverige.
Jag är svensk.
Jag är invandrare.
Alireza Ahmadi