Det viktigaste är att vi har roligt, hojtar tränaren sekunden innan alla rusar in på plan. Två halvlekar senare diskuteras det vilt i omklädningsrummet om varför vi förlorade och det är ingen som tänker på att fråga om vi hade – just roligt.
Varför är det så viktigt att vinna? Det undrar jag som spelat handboll i över fem år innan jag till slut bestämde mig för att lägga skorna på hyllan. Varför måste alla idrottsföreningar för unga just satsa på eliten, när det ändå bara är ett fåtal lag som tar sig dit? Är det verkligen värt att toppa sönder hela lag, sätta hälften av spelarna på bänken och förlora viktiga lagkamrater som räknas som dåliga, bara för att få på pappret att vi vann ytterligare en match till?
Jag undrar om mina gamla tränare idag tycker att det de gjorde var värt det. Allt för många lag inom dagens ungdomsidrott tvingas att lägga ner på grund av bristen på spelare, och det var vad som hände med vårt lag också. Efter utrensningar, sänkta självförtroenden och det som kallas toppning, gallrades den delen av laget som var för dåliga för att spela ut. När de duktiga spelarna senare slutade på grund av skador eller brist på fortsatt intresse, fanns det ingen längre kvar som kunde spela för föreningens logga.
Jag ska bli idrottsproffs, säger nog de flesta barn som sysslar med idrott när de är små, men efter hand som man växer upp får träningen en helt annan betydelse för många utav oss. Givetvis finns det de som är villiga att ge järnet och ta sig hela vägen upp till eliten, men så finns det också de som mig. De som bara tränar för att det är roligt och för att det är skönt att komma bort från skolans press ett tag. När pressen sedan kommer till idrottens värld så blir det för mycket och man lägger till slut av för att man inte orkar mer.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är den enda som behövde uppleva en sådan prestationsångest inför varje match vi skulle spela, men jag vet att jag inte är ensam om det här. Överallt omkring mig hör jag folk som säger att de slutade idrotta på grund av att de i tränarens ögon helt enkelt ansågs vara för dåliga. Vi tvivlar redan tillräckligt på oss själva under pubertetens och tonårstidens år så varför måste detta tvivel följa med oss in i idrottens värld? Idrott som är så bra för hälsan, socialt umgänge och som enligt studier hjälper unga människor att hålla sig borta från alkohol och droger.
Fler idrottsföreningar borde satsa på träningar för ungdomar som endast vill träna för skojs skull. Låt de som vill satsa på en idrottskarriär göra det, men glöm inte bort alla de andra som är där bara för att de tycker att det är roligt. För vissa är det kanske verkligt intressant att diskutera orsakerna till en förlorad match, men för mig och säkert många andra räcker det med frågan: Hade ni roligt?
Vilma Ellemark