I första delen av HD/Sydsvenskans granskning #vägenin, om integrationen i Skåne, står Arbetsförmedlingen för ett par anmärkningsvärda uttalanden. Dels påpekas det att integration inte alltid ingått i Arbetsförmedlingens uppdrag, och att man därför inte tidigare varit med i ett tidigt skede av processen. Dels ställs frågan om snabba lösningar alltid är det bästa, exemplifierat med en invandrad tandläkare som börjat arbeta som barnskötare.
Hade Arbetsförmedlingen haft förmågan att ackumulera innovationer gjorda på det operativa planet i den egna myndigheten så hade många problem kunnat få en snabbare lösning. Tyvärr sätter en alltför hierarkisk och tunggrodd organisation stopp för ett sådant förhållningssätt.
I dagsläget är det inte en myndighet med ett så tydligt förvaltningsfokus som Arbetsförmedlingen har som kommer att kunna vända frågan om integration från att vara ett problem till att bli en tillgång. Här krävs en myndighet som vågar stå för entreprenörskap och visioner.
Låt mig ge ett historiskt exempel:
I dyningarna av Balkankriget på 90-talet startades yrkesförmedlingar i Malmö. En snabbanalys av Vårdförmedlingens arbetssökande visade att det fanns en uppsjö av invandrad legitimerad personal, läkare, tandläkare, etcetera som sedan tidigare flöt omkring i systemet. I många fall hade de pådyvlats kostnadskrävande arbetsmarknadsutbildningar inom helt andra områden än dem de redan var utbildade för. Jag och en kollega insåg att här fanns ett systemfel som behövde åtgärdas.
Genom att, utanför dåvarande myndighetsramar, skapa nätverk mellan Socialstyrelsen, universitet, läkarföreningar, vårdförbund och vårt lokala sjukhus lyckades vi skapa ett system som slussade igenom legitimerad vårdpersonal på två–tre år, till en kostnad av några hundra tusen kronor per individ. En svensk grundutbildad läkare kostade samtidigt samhället fem miljoner. Med andra ord skapade vi en gigantisk samhällsekonomisk vinst, förutom det uppenbara – att vi lyckades ge flyktingar ett värdigt liv och svenska vårdtagare en garanti för framtida god vård.
Vår modell spreds under 90-talet till många av de större svenska regionerna, och jag är övertygad om att alla som deltog i våra insatser fick fast fotfäste på svenska arbetsmarknad.
Att arbeta med integration är som synes ingen ny företeelse inom Arbetsförmedlingen. Vågar Arbetsförmedlingen blicka bakåt och gå utanför ramarna så finns det således alla möjligheter att åter skapa god samhällsekonomi och ge flyktingarna ett gott liv.
Istället för att beklaga sig över att handläggningstider på olika håll är för långa (Migrationsverket/ Socialstyrelsen) måste Arbetsförmedlingen istället börja agera pådrivare och kraftfullt verka för att dessa hinder undanröjs. På samma sätt måste man genom dialog med departement se till att få fram de verktyg som är nödvändiga för insatsen. Jag är övertygad om vår modell är direkt tillämpbar inom en uppsjö av andra områden, blott fantasin sätter gränser.
Christer Olsson