Sluta kalla oss för curlingföräldrar, vi vill bara våra barn det bästa

Begreppet bör definieras, men den allmänna definitionen är väl ändå att en curlingförälder röjer undan samtliga hinder ur banan för barnet, som kan glida fram och få precis vad det vill ha. Uttrycket curlingförälder är negativt laddat.

Jag är 33 år och på min arbetsplats och även på släktmiddagar hör jag 40-, 50-, 60- … ja och även tidiga 70-talister anklaga dagens föräldrar för att ”curla sönder” sina barn. Det märks på bristande resultat i skolan och hur barn skriker sig till allt i affären.

För det första (om det nu vore så), borde ju ni av äldre (och självutnämnt mer korrekt) generation vara skulden till detta eftersom det är ni som uppfostrat oss eller våra föräldrar. Våra brister som föräldrar borde ju vara ert misslyckande som föräldrar. Hur som helst, jag håller inte med kritiken om att dagens föräldrar är curlingföräldrar/dåliga föräldrar.

Det jag har uppmärksammat är att vi resonerar kanske mer i en del frågor än vad mina föräldrar gjorde med mig när jag var liten. Men det beror antagligen på att samhället blir mer och mer demokratiskt och dagens föräldrar vill att barnen ska vara en del i viktiga beslut. Ett viktigt beslut för barnen, alltså. För ett barn är det viktigt att kanske få välja tröja själv på morgonen. Det må vara en för tunn tröja för årstiden och vi förklarar att om barnet verkligen vill ha den tröjan måste det också bära en kofta. Till exempel.

Ett annat exempel är i affären. När jag var liten var jag ute och lekte medan mina föräldrar åkte och handlade. Det skulle ju aldrig hända i dagens samhälle. Nu tar vi med barnen och handlar, ingen skulle våga låta en sexåring vara ute själv och leka utan uppsikt.

Vad händer då i affären? Barnet eller barnen vill alltid ha något. I nio fall av tio säger åtminstone jag ”nej” och det blir en konflikt, sura miner och i värsta fall skrik. I nio av tio fall är jag stark. Den tionde gången har jag haft en dålig dag på jobbet, jag ser en lyckad gammal skolkamrat i affären och mina barn beter sig otroligt illa kanske för att de är trötta eller hungriga. För att inte dra blickarna åt mig handlar vi helt på deras villkor.

Just de här tio procenten av gångerna då jag ”curlar” uppmärksammar andra personer detta och sprider det vidare på kafferaster och släktmiddagar. Barns beteende i affärer kanske inte synliggjordes för 25 år sedan, för barn på den tiden var inte alltid med och handlade. Jag och mina kompisar var i alla fall inte det.

Alla föräldrar jag känner, och de kommer från olika samhällsklasser, anser jag vara otroligt medvetna om sina barns behov och känslor. I min umgängeskrets vet jag ingen som låter barn vaktas av tv:n. Alla är noga med att sätta max-tid på tv-tittande. Föräldrar i min närhet inser också att vad som ses på tv bör bearbetas, alltså prata om det när någonting läskigt (ur barnets perspektiv) händer.

Föräldrar idag är misstänksamma mot touchscreens eventuella påverkan på synen och låter inte sina barn vaktas av eller överanvända dem heller. Föräldrar idag vet att socker är ohälsosamt och lagar maten från grunden. Föräldrar idag vet att sagoläsning är viktigt och de läser för sina barn varje dag så fort de hinner.

Vi älskar våra barn och vi vill att de ska lyckas. Vi låter våra barn tidigt vara med och bestämma och vara delaktiga. Vi lär dem att inte tolerera att bli kränkta. Detta anses vara så fel av många, men en självklarhet för mig, som förälder. Men vi är inga curlingföräldrar/dåliga föräldrar för att ni äldre ser oss misslyckas i affären en gång av tio.

Demokratisk uppfostran inklusive friktion