Varför går det att fälla ned flygplanssätena? Missuppfatta mig inte, jag brukar inte vara kräsen – barnskrik och pyttesmå toaletter som stinker urin berör mig inte nämnvärt. Men dessa säten och många av dess invånare (resenärer) har blivit som en irriterande mygga för mig.
Senast jag flög fick jag den fruktade mittenplatsen, dessutom med minimalt benutrymme. Glatt sätter jag mig på min plats och småpratar lite med mina grannar bredvid mig. Sen kom myggbettet. Så snart lamporna har släckts och kusten är klar att knäppa upp säkerhetsbältet märker jag att mitt minimala utrymme plötsligt blivit lika litet som en pyssling.
Hawaiiskjortan framför mig har fällt ner sitt säte. Dessutom snarkar han. Jag biter ihop, vill inte vara till besvär. Sen kommer maten till min stora glädje, dels för att jag älskar mat och dels för att mina pressade ben äntligen skulle få sträcka på sig. Jag hoppar nästan av lycka. Men hawaiiskjortan rör inte ett finger, istället lutar han sig skönt tillbaka i sin bekväma stol och gnager på sin kyckling. Jag, däremot kan knappt fälla ned min bricka och får sitta med maten i knät, för att göra hela upplevelsen ännu mer toppen spiller jag dessutom ratatouille på min granne och får en hostattack.
Efter flygresan har mina ben glömt bort att gå och jag kände en överväldigande lust att göra något elakt mot hawaiiskjortans ryggsäck.
Hostattacken kan jag förvisso inte skylla på min medresenär framför mig, däremot tycker jag faktiskt att det är lite vett och etikett att faktiskt fråga om man kan få fälla ned sitt säte. Fråga innan ni fäller ner sätet – det kostar inget. Är ni rädda för ett nej? Hitta på en dålig ursäkt, säg att ni blir krokryggade om ni inte fäller ner sätet, men snälla, fråga alltid först.
PS. När vi ändå är inne på ämnet flygresor, varför förvandlas 90 procent av alla charterfirande resenärer till Usain Bolt vid landning? Oavsett hur snabba ni är med säkerhetsbältet så kommer ni fortfarande få vänta en kvart på era resväskor.
Johanna Tjernberg