Jag befinner mig på Sveriges baksida. Så skulle jag vilja kalla det att leva med skyddad personuppgift. Jag finns men är inte längre synlig i samhället.
Att ta steget ut ur relationen med den man jag en gång älskade var ingen lätt väg, jag tog tillbaka honom gång på gång. Dels av rädsla men även av hopp – hopp om att han skulle ändra sig, som han sa. Men det blev aldrig bättre.
Sista gången blev det som värst. Då insåg han att han var tvungen att trappa upp kontrollen för att inte mista mig. Till slut kom ett tillfälle då han skulle iväg på en resa som jag vägrade följa med på. Jag gjorde allt den dagen för att han skulle lämna mig hemma. Jag lyckades, men det blev mycket hårda ord från honom och många tårar från mig. När han gick utanför dörren insåg jag att tiden var knapp. Jag visste att det inte skulle dröja länge innan han var tillbaka för att försöka få mig med sig igen.
Jag ringde min vän och sa "nu är det slut, jag måste bort ifrån honom nu, annars kommer jag att bli totalt isolerad". Det var som ett fängelse redan innan, men hade blivit värre. Packade mina viktigaste saker och inom en timme var jag på väg ifrån mitt eget hem med min vän. Jag fick bo hos olika vänner och de fick i sin tur utstå mycket trakasserier i hans jakt för att hitta mig. Till slut fick vi kontakt med rätt kvinna på socialförvaltningen som hjälpte mig att komma till ett skyddat boende.
Här på det skyddade boendet fick jag insikten om att jag inte är ensam. Dagligen kommer kvinnor hit som behöver skydd, som har tvingats fly ifrån den de en gång älskade. Tillsammans finns vi där för varandra. Jag har gråtit många tårar här i någons famn, tröstat och pratat. Men jag har också insett det viktigaste: Jag är en av många som tvingats fly för att överleva och få ett liv igen.
Genom tårar och smärta har jag sakta men säkert kunna känna glädje igen. Allt han sa om mig börjar jag sakta försöka sudda ut ur mitt minne – att jag inte dög, att jag var misslyckad och att hans val var de som gällde. Jag vet att han hellre ser mig som död än levande nu. Om inte han ska ha mig ska ingen annan heller ha mig.
Här på det skyddade boendet är personalen underbar och hjälper en så gott de kan med allt. Vi ger varandra hopp, styrka och kärlek.
Men nu måste jag hitta en ny bostad. Jag söker och söker men får samma svar. Nej. Att berätta för en hyresvärd varför det inte går att hitta mig när man söker på mitt personnummer. Att få de där orden när man berättat om sin situation: "Vi återkommer". Det gör de aldrig.
Varför ska man tvingas kämpa en andra gång, nu för att hitta ett nytt hem, och mötas med rädsla och fördomar? Den värsta kommentaren jag mötts av efter att berättat var en hyresvärd som sa: ”Jag visste inte att det drabbade svenska tjejer”. Jag blev så ledsen över hans fördom, för oavsett vem man är kan man tvingas fly den man en gång älskat, på grund av psykisk och fysisk misshandel. Det kan hända vem som helst, oberoende av samhällsgrupp eller etnicitet.
Snälla hyresvärdar, ha förståelse och empati, hjälp oss som tvingats fly våra hem i rädsla för att dö. Det jag önskar mig allra mest är att hitta ett nytt hem där jag kan bygga upp mitt liv igen. Varje gång en kvinna flyttar ifrån det skyddande boendet hoppas jag att det nästa gång ska vara jag som har sådan tur och hittar en hyresvärd med tro, empati och förståelse. Som är beredd att ge mig ett boende och som inte ser det som ett problem att jag har skyddade uppgifter.
Till er som befinner sig i en sådan här relation, det är aldrig försent att lämna den personen. Jag vet, det är ett svårt steg att ta men glöm inte du aldrig är ensam. Det finns hjälp att få!
Tjejen som inte kommer
att ge upp i första taget