Det var en gång en liten vårdcentral i en stad i Skåne. Precis som alla andra vårdcentraler lydde den under Farbror Regionen. Allt var ganska bra på vårdcentralen och alla som arbetade där trivdes, trots tuffa perioder ibland.
Men åren gick, man fick flytta till nya lokaler då det kom allt fler patienter. Det öppnades också en äldrevårdsmottagning. På vårdcentralen arbetade flera Systrar, alla utbildade distriktssköterskor. Det var Syster Trofast, Syster Yster, Syster Organisatör, Syster Rolig, Syster Politiker, Syster Duktig och Syster Nykomling. Dessutom fanns några Doktorer, tre Sekreterare samt Undersköterskorna Glad, Gladare och Gladast. Alla var mycket kompetenta och gjorde allt för att ge patienterna ett gott bemötande.
Så en dag blev en av Doktorerna långtidssjuk så Hyrläkare fick anställas. Det var mycket dyrt. Ekonomin blev allt sämre. Farbror Regionen skickade ut Tant Ekonom som skakade på huvudet, hötte med fingret och sa ”ni måste öka produktionen – ni måste ta emot fler patienter”. Systrarna sprang och sprang. Doktorerna sprang och sprang. Undersköterskorna sprang och sprang. Sekreterarna skrev och skrev. Systrarna turades om att sitta och svara i telefon. När de skulle gå hem för dagen hade de ibland pratat med närmare 60 personer, lyssnat, gett råd, bokat tider (om de kunde hitta några) samt skrivit journalanteckningar och diagnoser på alla. Ofta blev de dessutom utskällda av patienterna för att det fanns så få läkartider på vårdcentralen.
När de satt där och försökte svara så fort de kunde, men ändå tog sig tid att lyssna på alla som hade det jobbigt med smärtor i kroppen eller själen, var ett av samtalen då och då ifrån Tant Telefoni-tillgängligheten. Hon kontrollerade hur fort Systrarna svarade, om de var tillräckligt effektiva, om de "producerade" tillräckligt. Blev någon av Systrarna sjuk kunde de inte bli avlösta för kaffepaus, de fick sitta och svara från klockan 8 till 11.30, slänga i sig en snabb lunch och sen sitta i telefonen igen från klockan 12 till stängningsdags.
Systrarna mådde väldigt dåligt av detta. Syster Politik hade, som ni hör på namnet, ett politiskt uppdrag. Men ibland orkade hon inte vara med i politiken efter en sådan dag på jobbet. Det brusade och tryckte i hennes huvud, och när hon väl kom hem stängde hon dörren om sig, lade sig på mattan och låg där en lång stund och bara djupandades. Det värsta var dock, tyckte Syster Politik (som faktiskt var en väldigt empatisk person och hade fått höra av vissa arbetsgivare att hon var för patientorienterad!), att hon framåt eftermiddagen började tappa sin empatiska förmåga och ibland velat skrika ”ja, och vad vill du nu då?”. Det gjorde hon förstås inte, utan slöt ögonen, tog ett djupt andetag och sa med vänlig röst: ”Välkommen till vårdcentralen, vad kan jag hjälpa till med?”
Systrarna påtalade situationen för Chefen, men hen sa att ekonomin var så dålig att det inte gick att anställa fler Systrar eller Doktorer. Tidigare hade det funnits en Receptionist på vårdcentralen som nu sades upp och Undersköterskorna Glad, Gladare och Gladast, som hade fullt upp med att sköta laboratoriet, fick turas om att även sköta receptionen. Inte lika glada längre. Doktorerna mådde inte heller bra och så sade även en av dem upp sig. Plötsligt slutade även Syster Rolig. Egentligen ville hon inte det, för hon trivdes med kollegorna men orkade inte arbeta kvar. Systrarna släckte bara bränder hela tiden, det förebyggande arbetet fick oftast läggas på is. Livsstilsmottagningen lades ner. Äldrevårdsmottagningen som hade öppnats med klang och jubel blev inte alls som det var tänkt från början. Och om någon Syster var sjuk en dag fick oftast Syster Trofast (astma-/kolsyster) och Syster Organisatör (diabetessyster) avboka sina patienter för att rycka in i telefonen. För Farbror Regionen hade sagt att tillgängligheten i telefonen var viktigaste av allt.
Farbror Regionen utlyste varje år tävlingen Glasäpplet – ett pris till en vårdcentral som patienterna tyckt särskilt mycket om. Alla vårdcentralerna ville så gärna vinna detta äpple. Och tänk, det gjorde vårdcentralen ett år! Alla var så glada. Av Farbror Regionen fick de då 40 000 kronor som skulle användas till något riktigt kul. De röstade ivrigt om olika förslag: kanske ett spabesök? Men det blev inte av för då hade vårdcentralen en Annan Chef, och denne hittade ingen tid att avsätta för detta. Och åren gick. Det kom en ny Chef, och när hen skulle förhöra sig om prispengarna visade det sig att de brunnit inne! Alla Systrarna, Doktorerna, Undersköterskorna och Sekreterarna kände sig väldigt ledsna. Speciellt som de heller inte, precis som alla andra vårdcentraler som lydde under Farbror Regionen, fick någon julklapp eller särskild julmiddag.
De fick höra att personal som arbetade för Tant Kommunen i den stad de bodde bjöds på julbord, och de som jobbade på vissa förvaltningar där fick minsann äta på självaste Fina Hotellet! På vårdcentralen fick man cirka 150 kronor var till julmat, och då det inte räckte så långt fick de sitta i personalrummet och äta catering medan vårdcentralen var öppen. Visserligen hade patienter bokats av, men de var tvungna att sitta där i sina vita rockar (visst fick de ha en liten tomteluva om de ville…) och eventuellt rycka in om det kom ett akutfall.
Situationen var lika tuff på de flesta vårdcentraler i området Skåne fick Systrarna veta. När det var tid för löneförhandlingar fick Systrarna bara runt 500 kronor mer i lönekuvertet för sitt slit. Kanske var det så att Farbror Regionen hade för lite pengar i sin skattkista för att kunna göra det bättre för sina vårdcentraler? Det var faktiskt så att Farbror Regionen tog ut minst skatt av sina undersåtar om man jämförde med andra regioner i landet.
De som hjälpte Farbror Regionen att bestämma kallades Region-Politiker. De hade olika färger på sina kostymer: röda, rosa, gröna och olika nyanser av blått, ja även brunsvarta. De röda, rosa och gröna kostymerna ville faktiskt hämta in lite mer pengar till skattkistan, men det sa de andra absolut nej till. De menade att det skulle effektiviseras mer, att alla på vårdcentralerna och även lasaretten skulle springa fortare.
Ja, det var sagan om den lilla vårdcentralen det. Och med tanke på den hemska utvecklingen, skulle man ju kunna tro att självaste Bröderna Grimm skrivit den!
Kristina Hessing Nilsson