Kommentar till Ylva Ranebos insändare "Det är lätt att ha åsikter om andras barnuppfostran – men visa respekt". HD Min mening 20/4.
Min första fråga till mamman Ylva Ranebo som skrev om sin upplevelse när hennes barn skrek på Ikea på Väla är: Varför tog du inte din son med dig därifrån och lämnade platsen där han fått sitt raseriutbrott? Det hade ju varit den enklaste lösningen! Och den mest naturliga. En stund i en annan omgivning hade säkert lugnat. I stället går du till och med ifrån honom och tittar på utbudet. Tänk om han fått för sig att lämna vagnen och ramlat ur.
Du ber om respekt. Hur vore det om du visade respekt för andra kunder? Det är ju självklart att man försöker hjälpa till om man ser en unge som står i en kundvagn och gallskriker. Om då mamman inte tycks begripa att hon skall ta barnet från olycksplatsen utan står fem meter bort och tittar på något annat inser man ju att man måste ingripa på något sätt.
Sexbarnspappans fråga om hur du kunde lämna din son var befogad. Sjuksköterskan erbjöd sin hjälp. Hennes frågor var också befogade och hon vet säkert vad hon skall fråga om i en situation som denna.
Det är inte att lägga sig i hur någon uppfostrar sitt barn när man försöker reda ut situationen. Det är försök att hjälpa till i ett krisartat läge. Om inte barnets mor på en så lång stund kan klara av att hjälpa sitt barn, och dessutom avlägsnar sig fem meter bort, känner människor ett behov av göra en insats. Det handlar inte om att fostra barnet – mer att lugna och rädda det från att skada sig. Det är inte ditt sätt att fostra ditt barn man har lagt sig i.
Du ber om respekt. Visade du din son respekt som lät honom stå där ensam bland alla oroade, irriterade, undrande och förskräckta människor? Han hade behövt en mamma som tog honom bort från alla blickar och alla kommentarer.
Astrid Hallberg