Jag har ett barn på fyra och ett halvt år som är den goaste mest empatiska, kloka och roliga unge man kan tänka sig. Men hon är i en ålder där det är normalt att ibland tappa kontrollen över humöret till den grad att hon blir onåbar. Vad jag än gör, är att peta på ett getingbo med en pinne. Jag är en mamma på 50 kilo som inte kan ta 21 kilo sparkande skrikande barn, 8 kilo kassar och diskret avlägsna oss med tvång.
Blir jag arg blir hon argare, blir jag ledsen blir hon ledsnare, försöker jag prata blir hon provocerad av min blotta närvaro. Om detta var en normalbegåvad sextonåring hade uppfostran brustit å det grövsta. Men detta är små barn. Vad begärs av oss? Och av mamman på IKEA och hennes son (20/4)? Och alla andra barn som spårar ur bland folk som en naturlig del av åldern?
Bäst i vår familj är att jag låter henne vara när hon gör det tydligt att hon inte vill bli lugnad utan tvärtom trissas upp av min närhet. Efter en stunds andrum går det över. Jag frågar om hon är gladare, hon nickar, torkar snoret mot min axel i en lång kram och vår dag fortsätter. På kvällen innan hon somnar säger vi förlåt för att det blev sådär tokigt idag, att så kan det bli ibland, att vi älskar varann. Sen glömmer vi det.
Vi gillar det offentliga rummet. Vi älskar bibliotek, museet, parken, affären, att åka tåg, bada och annat som kräver att vi lämnar hemmet och besöker det offentliga rummet, en plats som bekostas till stor del av skattepengar, likaså gör din och dina barns skolgång, vård, trygghet och framtid. Våra barn kommer växa upp till medborgare som bidrar till det. De kommer ge tillbaka till samhället vad de tog från fridfullheten ibland under sin uppväxt. Och när vi blir gamla ska våra barn se till att vi får den värdiga ålderdom vi gjort oss förtjänta av trots att, tro det eller ej, även du och jag en gång i tiden varit fyra och ett halvt år gamla och ballat ur fullständigt och trots att vi kände oss otillräckliga när våra barn gjorde detsamma.
Jag råder alla som ser föräldrar i desperation leta efter en avknapp på sina barn som tycks behöva en exorcist snarare än en förälder att ignorera scenen, föräldern vet redan hur mycket de stör dig och vill inget hellre än att få kontroll över läget så de kan få komma hem och laga mat och bygga Lego med det trygga harmoniska barn som gömmer sig bakom denna tornado av känslor.
Dömande blickar hjälper föga. Har du inget snällt att säga? Säg inget alls. Vill du lägga dig i? Fråga föräldern om hen behöver hjälp. Eller det jag själv uppskattar mest. Ta ögonkontakt med föräldern och säg med ett leende att du fattar, att det suger, att hen inte är ensam.
Min tös har utbrott några gånger i veckan, ibland i det offentliga rummet. Hon kommer gengälda samhället ekonomiskt och socialt när hon blir stor. Håll ut, Sverige.
Varje kväll sjunger jag ”En sång till friheten” för min dotter, med några egna verser och extrarader.
Siri är ditt vackra namn
Jag är din stolta mamma
Och jag gör så gott jag kan, mitt frö,
Det vet du väl
För att det ska bli folk av dig så småningom
Du är det finaste jag har
Du är det bästa som har hänt mig
Och jag älskar dig så mycket att
det svider i
mitt hjärta när du gråter, lilla älskling
För du är det dyraste som finns
Du är det vackraste i världen
Du är som stjärnorna,
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som pannkakor i magen
så tack för denna dagen
Felicia Kemppi