Jag ser henne på långt håll. Nämen, är det inte...? "Hej, Lena, det var inte i går!"
Hon rycker till, stirrar på mig med vettskrämda ögon och håller nästan på att tappa mobilen i marken.
Jag försöker igen. "För visst är det väl du, Lena?"
Det är som om hon måste tänka efter. Efter en liten stund vaknar hon ur transen och konturerna i ansiktet mjuknar. "Ursäkta, jag var så inne i..., eller ja, jag läste bara ett mejl."
"Jag förstår."
"Men, vad roligt att se dig", sa hon och tittade rätt igenom mig.
Vi satte oss inne på Knutpunkten och talade gamla minnen. Eller rättare sagt, vi försökte. Tyvärr var hennes uppmärksamhet aningen splittrad under vår korta samvaro. Vi var ju tre: Lena, jag – och hennes mobil. Hon ursäktade sig på nytt.
"Du vet, jag ska träffa en väninna, men jag har glömt vilket klockslag. Och sen måste jag få veta vad Paul vill ha till middag i kväll, så att jag kan köpa med mig hem."
"Jag förstår."
Det har gått överstyr. Mobilen har övertagit människans hjärna, förnuft, livsstil och vardag. Mobilen har blivit det nya styrmedlet för dagens ungdom, den nya snuttefilten för stressade vuxna.
Pling, måste kolla mejlen. Tut. Ett mess. Och någon har gillat din bild.
Att vara ständigt nåbar och uppkopplad har på ett drastiskt sätt förändrat livet, både privat och i arbetet. I takt med att tekniken utvecklats har människan blivit alltmer distraherad. En studie visar att "vi" tittar på telefonen i medeltal runt 150 (!) gånger om dagen.
I lokaltrafiken, tåg och buss, har det visat sig att cirka åtta av tio är upptagna av sina mobiler. De som inte pratar, sms:ar, lyssnar på musik eller spelar spel.
Det pratas i kassakön i affären och i lekparken försöker barnen desperat få kontakt med sina föräldrar på bänken.
Ingen och ingenting är viktigare än den som ringer på mobilen. Man vägrar stänga av den eller, ve och fasa, lämna den hemma. Man kan ju missa något viktigt.
Läkaren, fysiologen och hjärnforskaren Katarina Gospic konstaterar att mobilen åker fram, så fort vi har tråkigt några sekunder och att den stora faran är att hjärnan aldrig får vila. Att fastna i beroendet kan utmynna i, vad hon kallar, social exkludering. Men samtidigt har hon kommit fram till att det, för de flesta, inte är så enkelt att bara låta bli mobilen eller datorn ens för en liten stund.
"Hjärnan har ett belöningssystem, som går igång på saker som trevliga mess och likes. Det vinner över det långsiktiga tänkandet. Det har till och med gått så långt att människor tittar på sina mobiler, fast det inte ens dykt upp något!"
Katarina Gospic fortsätter:
"För att motstå gäller det att se fördelarna: Effektivitet och välmående, att leva mer här och nu. Vi behöver vara ensamma med våra tankar ibland. Att stänga av ibland handlar också om vanlig, simpel artighet."
Nu är det förstås så vist ordnat att det faktiskt finns hjälp att få. Kruxet är väl bara att få de mobilberoende att inse vikten av detta. Doktor Gospic har varit med att utforma en metod, som kallas "Workfulness". Det handlar om att skapa en sund arbetsmiljö, där mobil och dator inte tillåts störa hela tiden. Metoden går därför ut på att ha mobilfria timmar, speciella tider för att kolla mejlen och att inte ha mobilen med sig på möten.
"Det handlar både om att minska stress och att bli mer effektiv."
I USA har man gått ännu längre. Där anordnas digitala avgiftningsläger, så kallade Digital Detox Camps, där de beroende får akut hjälp. Deltagarna förblir anonyma och lägger även bort titlarna. De vistas tillsammans i tre dygn och mobilerna är naturligtvis tabu. Det berättas att de värst drabbade upplever det speciella fantomsurret, även i sovande tillstånd. Abstinensen kan vara förlamande och även framkalla fysiska men.
Varje läger omfattar 400 personer och kostar 6 000 kronor.
Det finns i USA även en variant av 5:2-metoden, där alltså två dagar av fem ska vara helt mobilfria. Inom denna metod är det viktigt att anhöriga förstår vikten av, och lever ut, sitt medberoendeförhållande.
Lena reser sig plötsligt och stirrar frenetiskt in i sin mobil.
"Det är Veronica, vi ska ses på Fahlmans om en kvart."
"Jag förstår."
"Men det var roligt att träffa dig, Lasse."
"Per", rättar jag.
Men hon lyssnar inte, utan skyndar iväg, oavbrutet stirrande. Vid utgången håller hon på att välta tidningsstället med Metro och jag önskar, långt inne i mitt inre, att det stod i min makt att kunna bjussa på en resa till Amerikat, ty min far lärde mig, att man alltid ska försöka hjälpa människor i nöd.
Per C Gustafsson
Långvinkeln