Sveriges demokrati bygger på att folkvalda politiker fattar beslut i kommun, landsting/region och riksdag. Om det inte finns politiker så faller hela det demokratiska systemet som vi bygger Sverige på. Samtliga politiska partier har idag svårt att rekrytera politiker, framförallt i arbetsför ålder, mellan 20 och pensionsålder. En övervägande andel av dagens fritidspolitiker är fyllda 65, alltså ålderspensionärer.
Det krävs ingen formell utbildning för att bli politiker. Oavsett om du är riksdagsledamot eller kommunpolitiker. Det är både en styrka och en svaghet. Politiken ska spegla medborgarna och arbeta för och med medborgarna. Medborgarna består av barn, föräldrar, unga vuxna, personer med funktionsnedsättningar, pensionärer och yrkesarbetande, alla inkomstklasser, sjukskrivna och friska. Om vi inte kan rekrytera politiker från alla skikt i samhället – är då de folkvalda politikerna representativa för medborgarna? Nej, det är de inte.
Politikernas arvode diskuteras ofta, högt och ljudligt. De högsta rösterna kommer från dem som inte själva arbetar med politik eller är intresserade av demokratiska lagar och regler. Ofta hör vi ”alla politiker har jättelöner och gör inget”. Då blir den självklara frågan – Varför vill inte alla bli politiker om det är så lätt och så högavlönat för så lite arbete? Varför har vi ingen kö av människor utanför våra partilokaler? För det har vi inte, tro mig.
Arbetsmarknaden tillåter idag väldigt få i praktiken att bli fritidspolitiker. Arvoderingen beräknas via schablon och skiftar mycket mellan kommuner och landsting/regioner. Det är oftast ren förlust att ta politiska uppdrag om du är heltidsarbetande och du kan kanske inte i praktiken ta ledigt. Däremot blir det en väldigt bra extra inkomst om du är pensionär.
En reflektion; som timavlönad politiker i Ängelholms kommun är timarvodet cirka 150 kr. Som kock, vid extraarbete som timanställd, är timpengen cirka 150 kronor. I kommunen ska jag vara delaktig och besluta om en budget på knappa två miljarder. Som kock skär jag lax och kokar potatis. Som politiker förväntas jag ha hög tillgänglighet. Som kock är arbetsdagen slut när timmarna är gjorda. Vilket är bekvämast? Roligast? Rimlig arbetsnivå? Finns inget enkelt svar, men någonstans här tror jag förklaringen finns till de många avhopp som sker i fritidspolitikernas värld. För varför ska jag hela tiden få skäll, vara tillgänglig och arbeta oavlönat för demokratin när ytterst få uppskattar det?
Hur ska politiker arvoderas? Per timme, halv dag, hel dag, procentsats av hel tjänst? Vad är ett rimligt arvode? Vem ska bestämma det? När ska möten ligga? Förmiddag, lunch, eftermiddag eller kväll? Är det politiken, tjänstemännen, arbetsmarknaden eller demokratin som ska styra? Ska en fritidspolitiker kunna vara föräldraledig? Det ses som självklart på vanliga jobb, men inte i politiken. Vem bestämmer om en politiker gör ett bra jobb? Det görs vart fjärde år av väljarna. Jag tror att här behövs andra processer för att utvärdera politiken.
På ett ”vanligt” arbete har du en uppsägningstid om du inte sköter ditt arbete/uppdrag. En politiker sitter i fyra år. Är det självklart? Ska partierna bli tuffare och kräva mer resultat av sina förtroendevalda? Du kan i praktiken knappt bli av med en politiker som själv inte vill avgå.
Och du – idag är många väljare ”en-fråge-väljare”. Är du en sådan? En fråga är viktig och helheten bryr du dig inte om. Det kan vara höjd pension, en ny arena eller folkomröstning om en bro… Om du inte är van politiker, har klar partipolitik, så är det lätt att följa den enkla vägen och säga ja till allt. Det är fel. Politikens ansvar är helheten. Och säger jag inte ja och amen till alla önskelistor är jag inte alltid populär, tro mig. Det blir ett guldläge för lokala partier som går till val på en eller två frågor. Det är populistiskt tilltalande, men är det bra? Nej, det är det inte. Helheten försvinner och det driver inte en kommun framåt.
Jag är övertygad; inom snar framtid måste politiken på kommunal och regional nivå våga lyfta ovanstående frågor på ett brett politiskt bräde över partigränserna även om det är ruskigt obekvämt. Annars är snart fritidspolitikerna vår nya svenska utdöda art – som visenten, uroxen och saigaantilopen. Vem ska då arbeta med demokratin? Du?
Eva Kullenberg, Liberalerna
kommunpolitiker i Ängelholm