Det städas, saneras och stabiliseras i HIF. Jag har hört och läst det till leda och begriper inte vad som menas. (Senast i intervjun med Henrik Larsson, publicerad 17/1 i HD och Sydsvenskan.) Vad var det för fel tidigare? Visserligen är det fem år sen vi vann både allsvenskan och cupen, och visst har de senaste åren bjudit på blandade resultat. De har ändå varit väldigt bra historiskt sett. Drömspel har varvats med bottennapp som det alltid varit.
I vissa lägen var det ingen måtta på gnället. Ingen kom undan – inte ens Mahlangu, Gashi och Accam, eller gästartister som Finnbogason, Djurdjic eller Bedoya. Till och med Pär Hansson i mål kunde kritiseras. Och det handlade inte om lagets kvaliteter utan om oss, för en sann HIF-are är aldrig riktigt nöjd, det sitter i generna. Vi minns det som charmiga, härliga tider.
Men vad vi också ska minnas är det nya långsiktiga, tänkandet som växte fram. En tydlig struktur, konkreta handlingsplaner och målsättningar präglade fotbollsverksamheten. Exempelvis en sådan ”detalj” som att en tredjedel av spelarna i A-truppen skulle vara fostrade i föreningen. (Vilket uppnåddes i perioder). Detta tänkande har blivit gammalt, är utan värde och ska städas bort.
Som jag tolkar orden ”städa, sanera och stabilisera” tar man också heder och ära av alla de duktiga och besjälade människorna i den gamla organisationen. I så fall ett utspel som saknar motstycke i föreningens historia.
Lars Joelson